ever thyne

---

jag är ledsen men så är det. om det är nåt jag inte tål så är det strumpbyxor. förutom det faktum att det går maskor, dom glider ner i grenen och dom känns obehagligt, så tycker jag det är fult. jag tycker det är fejk. precis som jag tycker bissarra push-up bh:er, inlägg i bh:n, gördlar och andra "dra in magen"-saker och sånt är fejk. visst kan naturen ibland behöva lite hjälp på vägen, men varför ska man vara nåt man inte är? jag tänker alltid såhär: vilken stor besvikelse skulle inte jag tycka det var om man till exempel är på sin andra, tredje dejt och tar hem personen och hux flux har han plockat upp en socka ur byxan, slängt av sig axelvaddarna och tagit av sig tupén? det ser bra ut för stunden, men hur besviken blir man inte sen när man märker att allt är fejk? ena stunden är jag brun, har dd-kupa, superplatt mage och tighta små lår och rumpa och nästa stund är jag blekfet med a-kupa? inte så kul, bäddat för besvikelser. jobba med det du har istället, framhäv dom delar av dig själv du är nöjd med och försök att inte påpeka dina brister. att ljuga är en sak (inte att rekommendera med andra ord) men att bara låta bli att påpeka den krassa sanningen? det kan jag gå med på ;)

och allt dehär från att jag hatar strympbyxor? jag är som dendär bruden i frukostreklamen, jag kan få ett raseriutbrott över en maska i strumpbyxan. så mest hatar jag väl maskor kan man säga.. och vissa sorters strupbyxor är fina. men hudfärgade går bort, det är fejk. jag har inte supersläta, gyllenbruna ben. jag har mina skavanker och ärr på knäna och dom är jag stolt över. det är mina brister som gör mig till den jag är, och den jag är är perfekt. kaxigt javisst? men utan mina brister hade jag inte varit jag, och jag gillar den jag är för det mesta. det är perfekt nog för mig, och det är väl min åsikt som räknas?

thats hot on the other hand...

---

*ta taa*