ever thyne

jag trodde inte att snus påverkade mig. att jag kunde sluta när som helst. och det gick ju bra förra gången, även fast jag trillade tillbaka. men jag inbillade ju mig att det var mitt eget val, att jag inte var slav under beroendet. nu är jag mindre säker. nu har jag ända sen i måndags fört en diskussion med mig själv i mitt huvud (ja jag vet, inte ett jättebra tecken att jag pratar med mig själv i huvudet - men jag har aldrig sagt att jag hör röster därinne åtminstone). diskussionen går ut på att jag först argumenterar för varför jag ska gå och köpa en dosa, ialla fall bara medan jag jobbar, bara för en stund tills jag kommit igång med träningen igen så jag får nåt som distraherar mina tankar, att det är bättre att jag sätter in en snus än att jag sätter nåt annat onyttigt i munnen för att fylla tomrummet. för så är det ju, det händer inte bara mig, när pappa slutade röka käkade han 3 kg äpplen om dagen och 57 mackor med 98 lager ost på varje. så blir det, stilla ett behov med ett annat. och sen kommer jag till min punchline för hela diskussionen: du har ju hållt dig såhär länge, varför förstöra det nu? och ja, där kommer geten fram, jag är en envis jävel, så varför vika mig nu när jag hållt mig? och denhär diskussionen sker då några gånger om dagen, oftast på jobbet. jag snusar ju som sällan hemma annars, bara på jobbet av nån underlig anledning. fruktansvärt irriterande. och på denhära soppan med att sluta snusa så håller jag på att lägga om min kost och röra på mig mer (fantastiskt timing må jag säga), för min träning har nu nått stadiet av total obefintlighet. är tamigfan helt apatiskt hemma, får bråka med mig själv för att ta mig ut. höll faktiskt på att ställa in lördagen bara för att det var varmt i sängen. jag minns fan inte när jag tränade sist. på måndag är det jag som löser ett nytt träningskort och tar tillbaka mitt liv. slav under beroendet? hell no. ge mig bara nåt att göra så har jag snart glömt (minnet är underbart men kort) vad jag var beroende av.